Artikel skriven av Mats Sederholm, Krönikör och medförfattare till boken Robotfolket

Drömtillståndet och informationskriget

Vi lever i ett drömtillstånd, i en illusion av verklighetsbilder som alltmer utmanas av alternativa
förklaringsmodeller - men dessa retar etablissemanget.
Informationskriget och insikten om vår haltande demokrati och vårt samhälle, tar nya former.

Den 15:e januari blev en dag där man över hela världen demonstrerade ("Freedom of
Information Rally") för yttrandefrihet, pressfrihet och mötesfrihet, på initiativ av rörelsen
"Why we protest" och delvis som en reaktion på Wikileaks avslöjanden och reaktionerna efteråt.
De ännu ett fåtal som har vaknat till anar att det finns ett annat sätt att se på tillvaron,
ett medvetandeskikt till att nå, ett skikt ovanför det kollektiva som vi alla fostras in i
att tro är det självklara och alldeles omfattande.
"Vi lever i en demokrati, vi har det bra, vi har rättigheter som inte är så självklara
överallt i världen."
Ja, ni vet, det där vi tar till när vi behöver känna oss "hemma", när vår existentiella
ångest behöver lugnas. Vårt blåa Matrix-piller vi slänger i oss för att slippa veta hur djupt
kaninhålet är.
Pillret som samlar flocken i en vaggande koncensus. Men pillret gör oss också dömande över
de som lämnat detta skikt och som förändrat sitt medvetande, sin syn på och sina känslor
inför världen.
Den intellektuella främlingsfientligheten, med rädslan att mista sin samhällsillusion
som grundkraft, tar samma former som all annan främlingsfientlighet.
Den präglas av glåpord, fördomar, generaliseringar och framför brist på kunskaper.

Har ni sett filmen Inception med Leonardo DiCaprio?
I filmen utspelar sig handlingen på flera olika drömnivåer. Och precis som i drömmarnas
värld så saknas för vissa insikten om att det just finns en "nyktrare" nivå ovanför. De tror
fortfarande att vår värld är ganska hygglig, att våra politiker står för en framtid där
människor kan må bättre, de tror fortfarande att media ändå rapporterar det viktigaste,
att de skapar rättvisande bilder av vår värld och att vårt samhälle nog ändå är det bästa
man kan få fram med tanke på att människan av naturen ändå är ond.

De tror att det endast finns två existentiella samhällssystem, kommunism eller kapitalism,
och den senare klassas som minst sämst och så är valet klart.
De tror att pengar och vårt monetära system är lika självklart som våra naturlagar och
reflekterar aldrig ens över dess existens.
De tror fortfarande att makten i samhället utgår från folket och att det är våra folkvalda
som styr samhället. Med andra ord - keep dreaming.

Det här är gamla tankar, gamla vägval med förbrukningsdatum som ett efter ett håller på att
gå ut. En annan framtid, ett annat skikt av medvetenhet kan anas om man kisar genom dammet
och i kaoset bland rasande pelarsegment i vårt fallande Atlantis.
För bara en eller två frågor bort från vår drömvärld så väntar stupet och mörkret,
där tar illusionen slut och "verkligheten" börjar lösas upp.

. Fråga inte om Afghanistan och Orwells uttryck Krig är Fred.
. Fråga inte varför vi människor är här utan fortsätt att hålla spelet igång.
Tvätten, disken, barnaktiviteterna, lönearbetet, huvudvärken, den nya tv-serien håller dig
"levande" tills du är gammal och dör.
. Ställ inga frågor om demokratin och EU.
. Ställ inga intelligenta frågor om hur pengar egentligen skapas.
. Fråga dig inte hur vi ska kunna få ett rikare liv där både själ och hjärta har sin plats
när den "livsviktiga" tillväxten kräver att vi måste konsumera mer saker och allt snabbare.

USA:s och västvärldens snabba och omedelbara reaktion på Wikileaks senaste avslöjanden,
med styrning av företag som förmedlar penningtransaktioner, med krav på utelämnande av
personuppgifter från Twitter, med lobbandet bland politiker världen runt i syfte att till R vilket pris som helst brottsrubricera Julian Assange, är som debatten redan konstaterat,
helt i linje med gamla öststatsmodeller.
Folks gamla bilder av samhället krackeleras likt en varm havsström som sakta gör isen
allt bräckligare att gå på.

Tankesmedjan Mänsklighet (TM) fick nyligen ett 80-tal artiklar bortraderade av Facebook.
De handlade om Wikileaks, om Bilderberggruppen och mycket annat som andas alternativ
information. En helt osannolik händelse, som tagen ur 1984 eller liknande litteratur.
Flera politiker protesterade när TM publicerade listor på politiker som deltagit i
Bilderberggruppens senaste möten.
En MP-politiker försökte anmäla TM för spam, när de skickade ut information till sin
Facebook-grupp (som politikern var med i) om sin egen granskning av Assange-händelserna.
Det sista politiska fästet för en kritisk syn på EU-anslutningen, Vänsterpartiet,
reagerade när TM kritiserade dem för deras stöd till ändringen i den Svenska Grundlagen
vad gäller Sveriges koppling till EU.
När bland annat politiker som Jonas Sjöstedt (V) anser att grundlagsändringen
"inte var någon större förändring" så inser man att behovet av en alternativ debatt
är närmast desperat.
Men hoten mot yttrandefriheten på internet kommer inte enbart från privata företag
eller från politiker, det kommer också från tidskriften EXPO som utan urskiljning försöker
"extremisera" det mesta som kan tänkas avvika från debattkoncensus och den gamla samhällssynen.
Och även från akademiska kretsar märks nervositeten.

I december yttrade sig statsvetaren Markus Gossas i tidskriften "Framtider"
(Institutet för framtidstudier) på temat "Katastrofer, om konspirationsteorier på nätet".
Han skriver:
"Samtidigt finns det problematiska sidor hos informationsrevolutionen.
Genom webbläsare filtreras innehållet på internet och det bildas slutna kretsar med likasinnade
som söker sig till varandra.
Resultatet är virtuella gemenskaper eller 'pseudooffentligheter' avskärmade från verklig debatt
- gemenskaper som dessutom kan fungera som grogrund för extrema rörelser och idéer."

Det är alltså ett problem när människor med likasinnade intressen finner varandra och "på sin kammare"
diskuterar vad de är intresserade av!?
Den "verkliga debatten" är alltså den debatt som man här får tolka som den "riktiga", den av
samhället mer "godkända".
Förutom den närmast fascistoida attityden så är hela artikeln en akademisk variant på skitsnack
som med sitt språk säkert får somliga att sluka betet, men för de som kräver sakinformation,
fakta och ett uns av balans, så är den smått chockerande.

I sin forskningsrapport "Ubikvitär framtid?" skriver han tillsammans med Torbjörn Lundqvist:
"I stället för en allmän kunskapsrenässans ser vi här snarare en renässans för utdaterad,
marginaliserad och 'alternativ' kunskap.
Ett genomgående drag är misstänksamhet eller fientlig inställning till institutioner som
etablerad religion och vetenskap, en revisionistisk inställning till etablerad historieskrivning
och en konspiratorisk förklaringsmodell till politiska skeenden."
Det institutionella och det etablerade ställs mot "galenskapen".
Vilken diktator eller odemokratisk regim som helst hade med glädje tagit med sånt här i sina
propagandistiska tal till folket.
De hade säkert också haft samma namn på en av sina siter som hobbyakademikerna VoF har,
nämligen, "Tankebrott". VoF, vetenskapens egen milis, föreningen för grabbar (i alla åldrar)
med vetenskapskomplex och med en dysfunktionell obalans där den vänstra hjärnhalvans
mekaniska tro på en materialiserad och regeldikterad verklighet, dominerar.

För de som fortfarande lever i det djupaste av drömtillstånd så blir de alltmer hätska och
ivrigare angreppen på alternativa förklaringsmodeller av samhällsutveckling och händelser,
en tröst.
För även om man som i Gossas artikel eller i medias snytingar saknar fakta och argument,
så håller retoriken de trogna hoppfulla om den totalitära trygghetens eviga bestånd.
Nästan all offentlig debatt består av ryggdunkare som håller drömtillståndet vid liv.

. Man diskuterar jämställdhet som en särfråga när det i själva verket är en kärnfråga.
. Man diskuterar särfrågor om kunskap i skolan, när kärnfrågan är om barn i första hand ska
formas till drönare i syfte att hålla tillväxten igång eller till en människa som i första
hand ges en kärleksfull och kraftfull mänsklig basis att stå på så att kunskaper blir underordnat
vishet och inte tvärtom.
. Man diskuterar särfrågan barnomsorg när kärnfrågan är varför samhället inte förmår att ge
föräldrar en möjlighet att få vara där de borde vara, med sina barn, i ett levande samhälle,
istället för på institutioner.
. Man diskuterar särfrågorna skatter och löner när kärnfrågan är i fall det ekonomiska
systemet är rätt eller fel.
. Man diskuterar särfrågor som effekterna av övervakningskameror när kärnfrågan är ifall
vi vill skapa ett samhälle där människors integritet sakta ska vänjas bort.
. Man diskuterar sjukfrågor istället för "varför-vi-inte-är-friska" frågan.
Listan är oändlig.

Drömtillståndet är kompakt, likt en tät dimma och med människor som tyvärr
blir alltmer indignerade.
En som inte är indignerad trots sina 93 år är fransmannen Stephane Hessel, han fanns med i den
franska motståndsrörelsen under andra världskriget och har just utkommit med en bok,
Indignez-vous, som sålt över 600 000 ex!
Han uppmanar till revolt mot bland annat konsumtionssamhället och mot likgiltigheten.
Men det allra viktigaste är hur han tagit sig ur drömtillståndet, vilket man förstår av citatet:
"Allt vi stred för, allt som motståndsrörelsen fick igenom - sjukförsäkring för alla,
pensioner, trygghet för sämre ställda, en fri press, allt är på väg att krossas av en makt
som är så spridd att någon anfallsyta inte går att se."

Drömvärlden tillhör de som med de allra subtilaste kontrasterna behåller makten.
De skenbara kontrasterna i samhället, såsom till exempel röd och blå politik håller endast
illusionen vid liv och döljer sanningen.
"Den riktiga debatten", "de riktiga kunskaperna", "de normala åsikterna" är vad den
gamla världen såsom Gossas och så många andra medvetet eller omedvetet försöker binda oss kvar vid.

Så hur gör vi för att lämna det gamla?
Det finns mycket att säga om det men jag nöjer mig med att citera den gamle:
"Lyssna till allt och rätta dig inte efter någonting."